Att ge sig ut på löprunda med flatulens som en spärrballong från andra världskrigets London i kombination med en i övrigt väl lös och ledig mage är en övning i slutmuskelkontroll av närmast Zenbuddhistiska dimensioner.

*puh*

Men vad gör man inte för att kusinen ska få komma ut och röra lite på sig?

Starkt jobbat av honom förresten:

1. Att aldrig komma ihåg att jag hämtar honom 19:00 torsdagar om inte annat är meddelat och
2. Att han ändå bara reser sig upp och säger att “klart vi ska ut och springa!” oavsett om han just klämt en stadig bit fläskfilé eller som idag, ett halvt kilo räkor och ett glas vitt *asg*

Tänkte bara säga det :)