Frånvarande kan jag ha verkat ett tag, och det stämmer.

Återkommer efter tisdag.

Tenta.

Under tiden: ...

*nada*

Jag ringde hem alldeles nyss (när jag satt på tåget):

- HejdetärNoel!

- Hej Noel, det är pappa. Har du farfar där?

- A, vänta... *håller bort luren och pratar med farfar* Farfar, det är... ditt barn!

Jepp, så är det :)

Jag har skaffat mig en ny hobby :)

Hade jag själv hört mig säga som ovan hade jag replikerat följande:

- En NY hobby? Som i EN TILL? Grabben, du har tre barn, fru, villa och läser till läkare; och så skaffar du dig en NY/TILL hobby? ÄR DU GALEN???

Försvarstal:

Den ger mig smidighet, styrka, utlopp för mina lägre instinkter och bättre utsikter. Den låter apan i mig härja fritt och materialet finns inom 100m hemifrån. Det har hittills aldrig tagit mer än 45min från att jag lämnat hemmets lugna vrå tills jag är hemma igen. Dessutom utövar jag bara denna hobby när det är nästan vindstilla, och hur ofta är det det på västkusten?

Jag tycker att det är rätt ok.

Så vad är det då jag börjat med.

Jag klättrar i träd.

- Say what?!?

Mest björkar.

- ???

Jag har köpt ett radiostyrt flygplan, ett Silverlit X-Twin Jet :P

Eftersom det är rätt svårstyrt (gas/mindre gas avgör om planet stiger eller sjunker + gas-skillnad mellan höger och vänster motor gör att det svänger, jupp det är det är tvåmotorigt, dessutom är inte räckvidden på sändare speciellt lång) och bara väger ett par gram händer det att det landar där jag inte tycker att det ska landa. Landningsplatser hittills har varit på tre olika tak, i fem av kvarterets resliga björkar, ett hagtornsliknande träd *aj* samt inte alls...

- Inte alls?

Det fastnade i en uppvind, jag hittade det 200m hemifrån, uppe på en liten knalle...

Hittills har flygning alltid inneburit klättring på ett eller annat vis.

Nu är det ju höst, vilket innebär att lämpligt flygväder innfinner sig om ... 7-8 månader igen och det snart är vinter vilket innebär att man knappt är ute alls. Så, för att stilla mitt tredimensionella sinne inomhus har jag börjat lura på en PicooZ.

Jag lär ju inte behöva klättra så mycket inomhus, men med tanke på katternas stora intresse för flygplanet kan det bli spännande av andra anledningar :P

*sprak* -Piloten till tornet, jag har landat!

- Tornet till till piloten, var då? Vi ser dig inte!

- Piloten till tornet, jag sitter lite vid sidan av banan. Jag har landat i en björk...

alt.

- Piloten till tornet, jag har landat i käften på en stor katt?!

... stora röda kallingar utanpå blått underställ och brylcréme lock i pannan…

SICKET JÄVLA NYS!!!

Det är Heroes (Wiki om Heroes, Canal+ & TV4) som gäller, gaddämmit :)

Om jag hade tid skulle jag ha knarkat hela säsong 1 i ett och samma svep - och sedan lidit svårt av abstinensbesvär när inte säsong 2 går att få per omedelbums…

Skräp, säger jag.  Säsong 2 har iofs börjat sändas men jag kämpar emot och hoppas kunna hålla mig ifrån hetskonsumption. 

Idag har jag förövrigt varit på TYK (Tidig YrkesKontakt) på Kungshöjdens vårdcentral i Gbg C. Och det var roligt/intressant/givande då jag fick gå med två läkare med vitt skilda sätt att möta patienten:
•    En tillmötesgående, nyfiken och frågvis approach där läkaren allteftersom samtalet pågick visade mer och mer av sin kunskap och sina åsikter.
•    En befälhavare som i stil med en 60-talets filmregissör tillbakalutat fipplar med och kikar över glasögonen, pratar i telegramstil, och mer eller mindre briefar patienten om läget och vad som kommer att ske framöver. En player, en räv, gammal i gemet och vars ”son förövrigt är internmedicinare...” *blinkblink*

Jisses *asg*

Dessa två förhållningssätt på varsin ända av skalan kan iofs kanske förklaras med att den förra just då handskades med okända, nya patienter på akut-tider då man alltså måste luska och fråga medan den senare hade tidsbokade patienter med en längre journal, där besöken bestod i uppföljning och eventuell justering av medicinering.

Nyttigt och riktigt roligt att få se :)

Trist är att vi nu bara har sex TYK-tillfällen kvar under detta läsår, gissa om jag längtar till den kliniska delen av utbildningen - dvs. de sista tre åren – då vi är ute på klinik fyra dagar i veckan och har föreläsningar på fredagarna. *tjoho*

Ohwell, det är bara ett 1-1½är till dess, så det är bara att bita ihop. Och slutet på T2 (termin 2) och början på T3 har varit mycket roligare än hela första året, så jag har gott hopp om att det ska gå att ta sig igenom alltihop :)

G’natt Järvsö, oavsett superkraft.

Information om Nokia BL-5C batteri

Om du har en Nokiapryl med batteriet ovan, så klicka på länken och läs, det kan leda till att du får ett nytt batteri :)

Såvida inte natten varit dammande torr, och hur ofta händer det på västkusten om höstarna, så mördar jag ett par sniglar varje morgon.

Mördarsniglar, killer slugs, kärt barn har inte många fler namn än så.

Det är inte så att jag smyger runt på gräsmattan beväpnad med salt eller skarpare tillhygge.

Neh, de kryper in på cykelbanan och bara ligger där. Så vad gör man? Sick-sackar lite framåtebax och klipper minst 3 stycken var morgon. Idag blev det fler än 10.

Skvisch...

Det är ju ett tämligen omedelbart slut - som att bli överkörd av en ångvält i 180km/h...

Rätt så terminalt kan man väl kalla det.

Hade sniglarna varit lika skönsjungande som de animerade sluggsen i Bortspolad / Flushed Away hade det varit värre. Men så är det ju inte...

…som avslutas med labb hela eftermiddagen.

(OBS! Varning för lååång läsning!)

Först en datorbaserad labb med försökspersoner. Labben gick ut på att testa

1.  Kinestetic sense – utröna hur lång tid det tar för hjärnan att lära nytt och att sedan när det nya är lärt, byta tillbaka till gammal kunskap, eller till ett gammalt ”program”.
   Med musen lägger man lådor i deras rätta formar på datorn på tid. Sedan får man två nya försök att förbättra tiden, varvid det första man upptäcker är att pekaren rör sig helt åt fel håll jämför med hur den brukar göra – man lär alltså om. Andra försöket med bakvänd muspekare går mycket bättre än det första. Vid fjärde och sista försöket är muspekaren rättvänd igen och här testas alltså hur snabb man är på att byta tillbaka från nyinlärda kunskaper till gamla. 
2. Memory processes - minnesreflexer, hur man minns ord som ges som svarsalternativ till en lista med frågor och om uppbyggnaden av frågorna runt orden har betydelse för hur väl man minns orden. Oftast minns man det som varit först och sist i listan medan mittenpartiet blir sämre.
   Sedan minns man
   * structure – hur ordet ser ut, hur många bokstäver det har, rätt dåligt
   * phonation – om du fundrar över om ordet rimmar på något annat fastnar det bättre.
   * semantics – om du funderar på vad ordet betyder, om frågan är mer en gåta: har en snigel MUN? Ja eller nej? Och då är ordet MUN det som visas som ett ord som hanteras och förhoppningsvis man minns efteråt. Alltså minns man dessa ord bäst. 
3. Hemispheric specialisation - om höger eller vänster hjärnhalva är bättre på mönsterigenkänning. Detta gör man genom att försökspersonen fokuserar på ett kryss mitt på datorskärmen och sedan visas en bild på ena eller andra sidan om krysset. Bilden visas så kort att ögonreflexen inte hinner vrida in ögonen så att bilden exponeras på hela näthinnan utan bara vänster halva om bilden visas till höger om krysset och vise versa. Bilden som visas föreställer en hand som kan vara vänster eller höger hand och vriden åt alla räta vinklar samt ligga med handflatan upp eller ned. Beroende på om du identifierar handen som vänster eller höger ska du föra musen åt respektive håll.
   
   Och det hela går givetvis på tid.
   
   Vänster hjärnhalva som normalt är den dominerande och den som sköter språk, är rätt dålig på mönsterigenkänning och gör flest fel, medan den ”tysta” högersvären är snabbare på att uppfatta bilden och tolka den rätt. Vi har rätt många funktioner som ligger bara på en sida av hjärnan. Stamning tror man till exempel i vissa fall kan bero på att man har ett dubbelsidigt språkmotorikcentrum (de neuron som styr musklerna runt munnen, i tungan och stämbanden som helt enkelt formar ljuden i vårt språk) som då försöker starta talet samtidigt vilket ger signalkollisioner och talet stakar sig. Har talet väl kommit igång går det ofta fint ett litet tag vilket beror på att ena språkmotorikcentrumhalvan tagit kontrollen och den andra håller tyst…
4. The Poggendorff illusion – lite svårt att förklara, men vår hjärna tycker väldigt mycket om mönster och finns det en möjlighet att förenkla världen genom att se ett mönster som egentligen inte finns så fyller vår hjärna gladeligen i information som egentligen inte finns, klicka på länkarna och se själva hur vi ser linjäritet i sådant som egentligen är parallellt.

http://dragon.uml.edu/psych/poggendo.html

http://en.wikipedia.org/wiki/Poggendorff_illusion

http://psychexps.olemiss.edu/InstrOnly_Page/poggendorff.htm

http://www.soapsheet.com/

http://www.michaelbach.de/ot/ang_poggendorff/index.html

Därefter utvärderas försökspersonens prestation och som regel stämmer det väldigt väl med de teorier som redan finns…

Tjoho.

Sedan var det en EEG-labb. EEG står för ElektroEncefaloGram, som EKG fast på hjärnan (encefalon) istf hjärtat. Jag var försöksperson. Tjejerna ville inte ha elektrodgel i sina långa hår… Något jag har väldigt lite förståelse för… Och jag som har så långt hår – på armarna!!! *asg*

*ehrm* sorry…

I vilket fall testade vi hur hjärnvågorna förändras när man blundar, rör på ögonen resp hela huvudet och biter ihop med tänderna. Och för den som undrar:

• Blundar - hjärnvågorna blir kraftigare(!) vilket beror på att när man tittar bombas hjärnan med intryck och neuronerna (de små grå…) fyrar av nervsignaler åt alla håll och kanter helt osynkroniserat, men när man blundar – så går neuronerna ner i sakta självsvängning 8 – 12 Hz, man tror för att hålla sig själva lite på tå om något ”nytt” händer…
• Rör på ögonen – det brakar till på bildskärmen när neuronerna i hjärnan fyrar av de signaler som styr musklerna som rör ögonen.
• Hela huvudet – BRAK!!! De elektriska impulserna från nackmusklernas arbete överröstar lätt ett gäng småpratande neuron.
• Biter ihop tänderna – BRAK!!! Se röra på huvudet.

Sedan var det dags för Auditory Evoked Potentials som är ett så kallat klicktest. Det går ut på att man skickar in 1000 klick i örat på försökspersonen och med elektroderna på huvvet lyssnar efter hur hjärnan reagerar på detta klick. Genom att lyssna av 1000 gånger och överlagra dessa lyssningar på varandra får man bort bruset i signalen (bruset slår både uppåt och neråt och tar på så vis ut sig själv när man lägger många signaler på varandra) och kvar har man ”bara” signalen som kommer som ”svar” vid varje klick.

Man kan undra vad ett sådant test ska vara bra till, men säg att du har en 3 månaders baby som du misstänker hjärnskada på, eller dövhet. Genom att köra ett klicktest och ha många fler elektroder än de tre jag hade (typ hela huvvet fullt, en så kallad elektrodmössa) kan man lyssna på vilka områden av hjärnan som för väsen för varje klick och i vilken ordning. Självklart vet man hur en frisk hjärna beter sig och kan med den som jämförelsemall se om allt går som det ska. Då kan man också se om babyns förmodade dövhet sitter i örat, eller någonstans i hörselns signalväg runt i hjärnan.
Förutsättningarna för detta test är kroppslig vila, tystnad, blunda och koncentrera sig på att verkligen lyssna på varje klick. I fem minuter.

Johan somnar… Svårt att förstå varför?

Och nu sitter jag här och bloggar, reder ut dagens övningar i skolan och kollar på SVT’s animé-night…

G’natt Järvsö, oavsett vilken hjärnhalva som dominerar.

...hittade jag just ett höftben som någon hade tappat.

Only on Medicinareberget, I tell you.

Igår tränade jag Thai-boxning. Det är roligt, och riktigt bra träning. Lite hjärta och lite hjärna, som Ernst hade sagt. Eller rättare sagt rätt mycket av båda delar:

1. Hjärna, man måste vara smart, taktisk och snabb i tanken, annars åker man på däng.
2. Hjärta, kondition är oxå önskvärt, för du måste orka flytta på dig hela tiden, annars gör det ont.

Som nygammalbörjare, jag har ju tränat Thai-boxning tidigare men haft ett 1½ år långt träningsuppehåll, får man lite skön träningsvärk efter varje pass. Men det är inte värre än att det mest är sådär "jag har gjort något bra"-ont vilket kan vara rätt ok.

Att jag inte har värre träningsvärk än så beror främst på två faktorer:

1. Hjärna, jag vet mina gränser och tar faktiskt inte ut mig helt och hållet. I alla fall inte igår.
2. Hjärta, jag kanske inte är så fantastiskt otränad som jag trott?

Nåväl, igår var det som sagt inte riktigt läge att ta ut sig heller. Jag var tyvärr lite sén till träningen så när jag dök in i lokalen hade min träningskompis Magnus redan börjat sparra med en annan jämnstor kille. Så det blev till att leta reda på någon som ännu inte fått tag i en sparringpartner.

Det blev Adam. Han var ensam kvar.

Jag är rätt bra på att driva på andra människor som tränar, lite halvmilitärisk sådär fast utan svordommarna och förolämpningarna, mer åt:

- BÄTTRE KAN DU!

- LITE TILL!

- SLÅ/SPARKA ALLT DU KAN!

- TJOHO!

Eller ja, kanske inte tjoho, men nästan :)

I vilket fall, Adam hade tränat tre gånger innan och var rätt grön om man uttrycker sig milt. Så jag fick visa honom hur han skulle slå och sparka. Han var rätt kalvig i motoriken så uppmaningen var väl mest:

- Nu slår/sparkar du så hårt du någonsin kan, ok?

Adam nickade, och se'n körde vi. För att vara lite snäll mot honom så jobbade jag mest med teknik när jag slog, det är jobbigt att hålla i mitsar (slagkuddarna) när någon slår med full kraft i dem, men när vi sparkade bromsade jag inte ;)

Problemet för mig var att Adam, fullt naturligt, uppfattade mig som ett hot när jag skulle sparka, och vred då omedvetet sparkmitsen så den hamnade mellan honom och mig, istället för att hålla den mot sin sida, där sparkarna träffar. Resutlatet blev att jag för att inte att sparka sönder Adam jagade honom runt mattan för få rätt sparkvinkel och Adam vred sig för att få kudden mellan honom och mig...

Problemet för Adam var inte att han var otränad och nybörjare. Problemet var nog mest att han är 14 år, är knappt 1,60 lång och väger mindre än hälften av vad jag gör. Hoppsan. 

Jag ska vara i god tid nästa gång så jag får träna med Magnus igen. Det blir inte optimal träning för någon när man är fysiskt ojämna.

Nu kanske jag kan uppfattas som grym när jag körde med Adam så han skakade i knäna när passet var över, men hans mamma var med och tittade på träningen, skrattade så hon grät och tackade mig efter passet då hon aldrig sett Adam jobba så hårt, någonsin.

Fortsätter Adam att träna så hårt som han gjorde för mig kommer han att kunna ge mig en match om tre år. Kör hårt Adam!

Jag har som sagt lite träningsvärk idag men det gör inget. Adan har det säkert fem resor värre och imorgon undrar jag om han alls kommer ur sängen.

Stackars Adam...

Verkar smidigt som en katt :)

Visserligen kan man maila in text till bloggen men det blir ofta så att man får gå in och efterredigera ändå... Med WLW ska man kunna skriva och formatera blogginlägg offline inklusive lägga till bilder och annat skräp. Verkar nice :)

Ni kära läsare kan av denna anledning kanske märka av lite skumheter vad gäller formatering på texterna framöver. Är det något ni tycker ser ut som om katten släpat in det så säg gärna till.

- TILL!!!

?

Koolt är att man kan öppna gamla poster och redigera dem (stavfel, omskrivningar mm) off-line och sedan publicera dem igen.

Me like!