JBBS

Ibland görs det skäl för vissa tillmälen :)

Sedan Tusse flyttade in har tanterna funnit sig ytterligare några liggplatser förutom de gamla klassikerna. Denna är en av Nalas nya, en annan är uppe på handukarna ovanpå tvättmaskinen och torktumlaren. Varmt, skakigt och inte speciellt tyst?

Katt i synnerhet.

Huset har som bekant begåvats med en ny familjemedlem, Tusse.

Tusse är inte vuxen, han är inte ens tonåring. Däremot är han ett väldigt stort barn (snart hälften så stor som tanterna i huset; Nala & Nellie) och hans frekvens av kattfnatt är tiopotenser högre än tanternas kan jag säga.

Tyst som katten är han inte heller när han galopperar runt i huset under sina rejs.

Apropå tanter så tror jag den främste jägaren av dem, Nala, har blivit tant på allvar nu. Jag hade ätit kvällsmat med barnen och höll som bäst på att röja undan samtidigt som jag väntade på att Anette skulle komma hem från sitt BodyBalance-pass. Hon skulle gå hem från Motionshuset så det skulle ta lite tid.

Så, rätt som det är när jag står i köket och pysslar med något knackar det på rutan och där står frun och säger genom glaset att:

”Nala står på bordet och dricker av ditt te.”

Earl Grey med mjölk och socker.

En katt ner från bordet och en kopp te uthälld.

*jemlasemla*

Check!

Jag börjar bli så skrämmande bra på studieoptimering *huvvah*

Igår kom jag loss från ortopedins grepp en smula tidigare än beräknat – 15:45 istället för 16:00. Denna extra lilla tidsfrist gav mig möjligheten att genom en högre stressnivå braka igenom ombyte till civila kläder och springa som en jagad gnu till busshållplatsen eventuellt hinna med 16:12-tåget från Gbg C. Detta istället för att ta 16:42-ditot. Ibland är 30 min viktiga.

Det kan tyckas tight att hinna med att ta sig från ortopedmottagningen ner i Sahlgrenskas katakomber för ombyte och sedan iväg till bussen, tajma rätt buss och dessutom få detta åbäke att på stipulerad tid ta sig till Gbg C där man sedan ska springa ett par hundra meter genom en folkmassa som alltid ska åt inte det håll jag ska.

Detta tycks helt rätt. Därför tar man bussen till Mölndalsbro och hoppar på tåget där istället. Denna manöver ger ytterligare 10min till förfogande och resan Sahlgrenska – Mölndalsbro brukar dessutom gå snabbare än Sahlgrenska – Centralen. Vips, ytterligare ett par värdefulla minuter i strulbufferten :)

Så, jag hann! :) I tid. Till Mölndalsbro. Där Karolina stod uppe på bron och upplyste mig om att jag inte behövde besvära mig om att gå ner på perrongen ety hon hade stått där och väntat på 15:50-tåget som utan vidare information hade blivit inställt men visst skulle ersättas med buss. Jag gjorde mig ändå besväret ner till perrongen och konstaterade att hallå, ett 16:20-tåg skulle visst komma!

Upp till Karro igen, informationsöverföring, omvärdering och ett kallt konstaterande att “jag kan ju lika gärna stå häruppe med dig som att stå därnere mol allena. Antagligen kommer det inget 16:20-tåg ändå…”

Mycket riktigt kom inget 16:20-tåg och ej heller någon förklaring, tåget bara försvann från skylten på perrongen. Denna skylt är förövrigt en historia i sig själv; en annan luttrad medpendlare brukar muttrande hävda att “Enda gången skyltjäveln har rätt är ju när den meddelar tillfälligt avbrott!”

Det ligger en hel del i det han säger.

Ytterligare 30 min gick och nu hade även min kursare Jesper som pendlar till Varberg anslutit uppe på Mölndalsbro.

Nå, medan skaran pendlare blev större spreds så en smula information ibland oss (det finns, för att uttrycka sig modest, några mycket rutinerade och snabba informationssökare i denna grupp ) och budet var att en olycka i Kungsbacka och därmed avstängd trafik. Pendeltågen som trots allt gick skulle enligt en passerande pendelchafför vända i Lindome och ersattas därifrån av buss till Kba.

Tiden gick och ersättningsbussarna gjorde som solen och lös med sin frånvaro. Pendlarna frös. Trenden var alltså, precis som den börjat för Karolina en halvtimme tidigare än min ankomst, fortsatt busslös.

Så när det plötsligt rullade in en ersättningsbuss väste Jesper att “nu gäller det att hålla sig framme!”. Sagt och gjort tog jag täten mot bussen och när det var trängsel vid främre dörren stormade vi bakre dörren och smet in som två små råttor och satte oss snabbt och nöjt, glada över att ha kommit med bussen!

När bussen börjar rulla fnissar två damer bakom oss att de för en gångs skull lyckats undvika att, enligt egen utsago “lägga näsan i blöt” och därmed även frånhållit Jesper och mig informationen att vi med största sannolikhet gjort ett misstag i vår snabba entré, varvid bussen svänger ut på motorvägen – NORRUT!

Vi hade alltså klivit på fel ersättningsbuss.

Ridå.

Nåväl, efter ett par väl valda ord såsom “JAg tog ju rygg på dig Johan, att jag ALDRIG lär mig?!?” skrattade vi åt oss själva och konstaterade att vi i alla fall satt bekvämt och hade det varmt och gott till skillnad från våra vänner som stod kvar på Mölndalsbro och frös i väntan på rätt ersättningsbuss.

Väl inne på Gbg C hade vi ett par minuter kvar tills 17:42-tåget faktiskt skulle gå och för att fördriva dessa knallade vi först iväg mot ersättningsbussarna för att kolla läget där. Vi vände dock halvvägs då vi mötte en man som upplyste oss om att det var “upploppsstämning och nästan slagsmål därborta” samt att trafikledarna bara släppte ombord passagerare med SJ-biljetter… Det är synd om Hallandstrafikens pendlare, för att travestera den gode August *suck* Undrars förresten hur sagde Strindbergare hade hanterat situationen? Hade den kunnat ge upphov till ett epos likt Dantes om grader i helvetet, eller en stilla haiku om minusgrader, horisontellt regn och snålblåst på Mölndasl perrong? Vem vet?

Ännyho. Tillbaka på tåget fick vi tag på varsin sittplats *hurra* och när vi rullade från Gbg C smsade jag Karro och undrade hur det hade gått för henne. Hon svarade att hon tänkte kliva på vårt tåg när vi passerade Mölndalsbro…

Så precis som Jesper och jag konstaterade när vi upptäckte vårat bussäntringsmisstag hade vi alltså haft det varmt och gott, fått oss ett gott skratt, en skön skröna att berätta för barnbarnen samt sittplatser på grund av vårt misstag.

Till det riktigt tragiska i historien: olyckan som förseningen berodde på var att en man halkat på perrongen i Kba och trillat ut framför ett tåg. Mina tankar går till mannens familj och övriga berörda.

Vad man inte vill hitta i skrivaren:

En rosaosande liten varelse har lagt sina Kitty-spelkort i pappersinmatningen… = “Papperstrassel, var god tryck OK när du åtgärdat problemet.”

*suck*

Hej. Nu är Julebrevet publicerat  här. Anledningen till att jag inte lagt upp texten rätt upp och ner i bloggen är att jag tycker den gör sig bättre som ett dokument. Formatet är PDF.

Hare Krishtnas!!! :)

Såhär i julkortstider tänkte jag lägga upp årets skapelse digitalt. Men eftersom den skickades analogt, IRL, i helgen och jag tycker det vore trevligt om den fysiska varianten hade kommit fram innan den digitala förlagan publicerades får ni ge er till tåls, en dag eller två, till :)

Tills vidare:

Just nu är det synd om jag.

Eller, så fan heller, det är helt självvalt.

Men. Intermedicintentan på 28p/42hp som ska göras 7/1 –10 skrämmer skiten ur mig så till den milda grad att jag under de senaste två dagarna bara lyckats med att sortera papper. Och varit lös i magen.

Skit, i mer än en bemärkelse…

Hade bara magen funkat hade jag kanske orkat pallra mig iväg på en löptur *yeahright…* men nu har tiden bara gått och jag mår verkligen piss.

Pest.

Och.

Senapsgas.

Jag har iaf lyckats besöka Amanda & Noel i skolan under varsinn förmiddag, imorgon är det Hampus tur. Hade det inte varit för att jag någongång tidigt i livet skrev i cement att “jag skall aldrig bliva lärare” tror jag att det mycket väl hade kunnat vara min grej. Men eftersom det var snabbtorkande cement blev jag tvungen att krångla till det, utbilda mig till ingenjör, aldrig jobba som det utan med datorer för att sedan komma på att jag vill nog ändå jobba med människor trots allt och då ta en av de svårare vägar som finns nämligen den som går genom 5½ års läkarstudier.

Smarto.

Not.

Till råga på allt elände *Iiiiiiiiii-landsproblem, någon?!?* är jag gräsänkling till på torsdag em/kväll. Det är ensamt och är det någonting jag inte vill vara just nu så är det just det.

Ensam.

För just nu är det synd om jag.

Eller, så fan heller…

… informationsstress.

Jag har avvecklat ett par forummedlemskap, men har tyvärr åter snöat in lite på Facebook igen *suck*. Det var längese’n jag hade igång MSN Messenger och Skype. för att inte tala om Yahoo’s Messenger (evigheter se’n). IRC har jag tack och lov aldrig orkat med. Se’n finns ju den vanliga mailen med fem (ev. fler) @dresser (som iofs kollas från Outlook allihop, men ändå) och så SMS som lök på laxen.

Sedan vill man läsa dagens tidning också. TV-nyheterna har jag i princip lagt ner, slötittar ev. när frun har på TV4 och 22-nyheterna. Aftonbladet.se ser jag som rent slöseri med tid om man inte bara ska zombiesurfa…

Återigen – informationsstress.

Varför känner jag ett sådant behov av att hela tiden vara omvärldsuppdaterad och dessutom uppdatera min omgivning med vad jag själv gör? Räcker det inte med att folk vet om att jag finns till och vill de mig något så tar de kontakt?

Jag menar; jag har häcken full med tre barn, fru och läkarstudier! Det finns egentligen inte speciellt mycket tid över, så varför även välja att klämma in lite onödigt(?!) spammande i diverse sociala medier också? Trött blir jag. Mest på mig själv.

Och klassikern då. Vad gör jag när det känns såhär? BLOGGAR OM DET! *jisses*

Nu kanske vän av sunt förnuft undrar om jag inte kan prata med min fru om saken istf att blogga och visst kan jag det, hon är bara ett telefonsamtal bort då hon sover i Malmö inatt…

Jag kanske skulle ta och lägga ner FB (och LinkedIn och Plaxo och StayFriends) igen och hänvisa de som vill mig något till mail, SMS, kommentarer här i bloggen eller varför inte röksignaler? Med tanke på hur det blåser på västkusten lär röksignaler iofs innebära ett fysiskt besök (IRL!) vilket ju alltid är trevligt :)

Det som egentligen fick droppen att rinna över och mig att skriva detta inlägg var att jag fick tag på Google’s Wave, som enligt Google själva är vad mail skulle varit om det uppfanns idag och inte för 40(!) år sedan. Nu gillar jag iofs Google Wave - det verkar ha rätt schysst potential men framförallt kanske jag gillar det för att jag inte har 300+ “vänner”/kontakter vilket är fallet i Facebook/Outlook?!? (Ännu, bör nog försiktigt tilläggas…)

Man kanske skulle ta och göra som så att man bara kör en “kanal” per dag = kolla mail var tredje dag eller så och varva med Facebook och Wave likaså? Fast då hade väl omgivningen tyckt att man blivit galen och gått i regress…

Förslag på krishantering, allmänna informationshanteringsfunderingar/-strategier och glada tillrop mottages tacksamt!

Gonatt!

Eller för den icke läskunnige “Dekapitera hund medelst lasersvärd” …

  … tycker jag har gått lite till överdrift.

För låg profil ger bara stötigare gång, dyrare däck och eftersom lägre profil ofta innebär bredare däck även högre rullmotstånd och därmed högre bränsleförbrukning.

Självklart finns det bilar och tillfällen då låg profil fyller sin funktion, men för den vanlige bilkonsumenten tror jag inte det är till någon egentlig nytta.

När man pratar om de riktigt extremt låga profilerna använder man ibland uttrycket “en rulle eltejp runt fälgen” och i detta fall tycker jag att det passar riktigt bra :)

… och vänta här nu – var det inte tänkt att höghjulingar ska kunna köra på svårare underlag än en välklippt gräsmatta?

Nähä…

*prrrblblblpt* :P

Jag har 8 Google Wave-inbjudningar att dela med mig av :)

Så om intresse finnes, kommentera nedan, maila direkt, SMS:a, röksignaler (?) eller vad som.

Först till kvarn!

Lite mer om vad Google Wave är, själv är jag riktigt förtjust i realtidsöversättning av text :)

… med hela Äntligen Hemma-gänget, Bygglov, Room Service och Den arge snickaren är härmed officiellt inbjudna till vårt hem.

Inte för att någon större katastrof inträffat (bara en liten) utan först och främst för att vi tröttnat på ett fönster som iofs bara ska slipas och målas kanter runt. Nu låter det kanske inte så farligt, så det kanske inte var det heller…

Jo, just det, jag och frun sover ju i ungarnas gamla sovrum och egentligen har det inte hänt något inredningsmässigt där se’n ungarna flyttade in i detta rum förutom att vi har flyttat ut leksakerna och in våra sängar, och en byrå… För att inte tala om den pyttelilla toaletten med dusch(!) som vi har där i anslutning till dett före detta barnsovrummet; SVÅRT behov av renovering, är ingen underdrift.

Egentligen behöver hela övervåningen en rejäl överhalning då vi har massor med stuvutrymmen, MEN, och det är faktiskt ett stort men, eftersom alla dessa stuvutrymmen utom ett mynnar rakt ut från långsidesväggarna blir det extremt svårt att möblera. Så fort du ställer något, tex ett skrivbord med dator, skärmar och skrivare på (=tungt och svårt att flytta), mot en vägg så har du effektivt låst tillgången till tre större stuvutrymmen…

Se’n har vi förstås köket, som inte renoverats se’n… någonsin, egentligen. Visst vi har fixat en diskmaskin och bytt spis och kylskåp, men det är kanske inte så märkligt när de gamla grejorna var sedan 1968.

Så, återigen, skulle något av produktionsbolagen till programmen nämnda ovan vilja ha något att bita i så är det bara att svänga förbi, vi har projekt av alla storlekar att sätta tänderna i för den som önskar – när det kommer till köket har Frun idéer om flyttade fönster, köksöar, radikala rokader and what not.

Dessutom behöver huset målas, igen. *suck*

Den lilla katastrofen? Frun bad Amanda (nu drygt 6 år) att hoppa i pyamasen samt ta fram kläder inför morgondagen. Detta gör att Amanda får för sig att hon ska träna lite (associationsbanor i 6-åriga flickors hjärnor är ett mycket märkligt kapitel, dessutom svårt färgat i rosa…) varför hon gör som hennes äldre bröder och bestämmer sig för att göra lite chins.

Grabbarna har nu varsin loftsäng i stål vilket gör att de även kan dubblera som klätterställningar. Klätterställnignar går det jättebra att göra såväl chins som andra klätterövningar i. Amanda har inte loftsäng utan bara en vanlig, med lådor under. Så hon grabbar tag i sin väggmonterade bokhylla och hänger sig i den.

Jag kan säga att jag inte tror att hyllan hade hållt för denna manöver ens om den var tom. Nu var den tillråga på allt fullastad med böcker varför vi tidigare ikväll upplevde en smärre boklavin inne på Amandas rum.

Nu finns det fyra stora hål i gipsväggen där skruvarna med expanderankare som höll hyllan på plats satt.

Dett finns oxå ett stort tomrum på väggen efter en fullastad bokhylla samt två högar med böcker på AMandas golv.

Så är det någon i läsekrestsen som vet hur man på ett inte alltför jobbigt och fult sätt lagar (stora) hål i gipsväggar mottages tips om detta tacksamt.

10-4.

Järvsö.

Timell.

Gonatt.

*suck*

Men vafan…

Jag har en längre tid gått och retat upp mig på de små klistermärkena som sitter på äpplen nuförtiden. Vem läser vad som står på dem? Jag blir bara förbannad över att vissa lämnar 75% av klistret på skalet när man pillat bort dem. Går det att äta klistret, om inte, varför i helvete använda det för att sätta menlösa plastettiketter på livsmedel?!?
Och eftersom jag inte ser nyttan med dem ser jag dem bara som onödiga och som en del i processen “världsomställning + 5 grader”.

Nå, små lappar, liten ilska, men vad som verkligen fick mig att gå i taket häromdagen var när jag köpte paprikor och de har börjat singelplasta dem?!?

VARFÖR?

Jag tycker iaf inte att de har fått bättre hållbarhet, vilket väl måste vara en av anledningarna till plastningen, eller???

Jag handlar kanske hälften av gångerna i vår familj och har allvarliga funderingar på att i ren protest börja pilla bort alla djävla klisterlappar redan i affären och sprida dem runt grönsaksdisken... Paprikorna ska givetvis avplastas innan de når kassan de med.

Att salladshuvvena är plastade ser jag en viss fördel med då de inte har något eget skal som håller ordning på dem – men paprikor?

Härom morgonen när jag satt på tåget blev jag som vanligt smått överrumplad av att konduktören står vid min sida och vill inspektera giltiga färdbevis. Det är ju fullständigt normalt och jag har ju varit med om denna procedur ett antal tusen gånger genom åren men det är ändå så att jag alltsomoftast är djupt försjunken i allt från frukost via rena studier till korsordslösande eller helt egna tankar när konduktören så plötsligt står där:

- NyponStina?!

Varvid mitt fokus för stunden raskt far ut genom fönstret och jag febrilt börjar leta efter månadskortet. Just det - LETA. Det är nämligen så att jag oftast kommer ihåg att lägga tillbaka kortet där det ska ligga – i vänstra bältesfickan på ryggan, men det är ju inte alltid så att jag lyckas med mitt ordningssamma uppsåt och då kan det ha hamnat nästan varsomhelst.

Det är inte så att jag inte har det med mig, det är bara det att jag inte vet i vilken av det normalt runt 10 olika fickor och andra utrymmen i ryggan kortet kan ligga. Det har tom hänt att jag faktiskt givit upp och hundskamset lyckats snyfta mig till en gratis enkel till Göteborg bara för att mot slutet av resan när jag lagt ner / tagit upp något annat ur ryggan / ficka glatt utbrustit “Jamenhärärdetju?!?”

Allt detta berättade jag denna morgon för konduktören medans jag i vanlig ordning snabbt letade igenom the top 5 travel pass hideouts. Slutknorren på min snabba berättelse var naturligtvis att jag rätt sällan lyckades med mitt ordningsuppsåt och därför nu befann mig i den föregivna situationen…

Tillslut fann jag faktiskt månadskortet och visade glatt upp det samma för konduktören som konstaterade giltighet och fortsatte till nästa NyponStina och kontroll av giltigt färdbevis.

Dock, efter två steg stannade hon, vände sig om mot mig, tittade på mig och sade med huvudet lätt på sned:

- Varför motarbetar du dig själv så?!?

*paus*

Ja, varför gör man det egentligen?!? funderade jag för mig själv medan en mörkblå ryggtavla sakta rörde sig bort från mig genom tåget. Jag kom tyvärr inte på något riktigt bra svar, knappt något svar alls faktiskt, men jag bestämde mig där och då för att framöver bli min egen bästa medarbetare :)

Zen and the art of conducting a train ;P

Btw, om någon vill använda titeln “Bli din egen bästa medarbetare” i en kommande självcoachingbok så är det ok, uppge bara källan så är jag nöjd ;P

I torsdags var familjen på bio i Varberg. Vi såg Pixars Upp, vilket var en bra film, kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig efter alla toppenbetyg, men bra.

Sedan åt vi pizza innan vi åkte raka vägen hem, lagom möra efter biobesök, pizza i magen och 30 minuter i bil på mörka landsvägar. Alltså glömde jag att vi skulle hämtat min cykel på Fbg Jvgstn.

Glömd cykel betyder buss vilket betyder ingen motion och att jag måste knalla ut genom dörren ungefär 10minuter tidigare på morgonen än om jag cyklar. Detta under förutsättning att jag tar 07:19-tåget eller senare, tidigare än till det tåget går det nämligen ingen buss utifrån oss.

Så sagt och gjort, 06:50 knallar jag ut genom dörren för att vara säkert på plats vis busshållplatsen 07:55. Jag är där på knappt tre minuter och går halva sträckan längs bussens färdväg och har sålunda knappast missat den utifall busschafförens klocka skulle vara lite snabbar än min mobil (som är synkad mot mobilnätets tidsservrar), vilket har hänt.

06:58 kommer bussen och nu börjar det bli lite tight om tid för att hinna med bytet inne i Fbg till tågskytteln 07:04. Chaffören kör på rätt ordentligt och det är få stopp så jag säger inget om att hon gärna får prata med skytteln så att jag säkert kommer med utan räknar kallt med att vi hinner.

Jag tycker oxå att det känns onödigt att stressa en chafför som desutom redan varit när att bli krockad av en bil som gör en inspirerad filbytesövning som är milimetrar från att sluta i sidan på bussen…

Givetvis står där ingen tågskyttel på busstationen när vi anländer 07:05.

“Nä, den gick 20 sek innan ni kom…” säger någon jag frågar efter bussen.

Så jag hoppar iväg till ett par andra bussar och kollar hur läget ligger och chafförerna säger att det alltid är läge att uppge att man ska med tågskytteln. Lesson learned… Men en av dem säger ändå att “jamen jag kör nästan där förbi på min tur så du kan ju åka med mig!”

Fantastiskt! Ibland blir man positivt överaskad av lokaltrafiken oxå :)

Så glad i hågen och övertygad om att här kommer det att hinnas med tåg åker jag så iväg med en alternativ buss. Chaffören är erfaren och när jag berättar om den lite spännande turen in till stan säger han något om att “den chaffören är ny” samtidigt som han bråkar med sin färdskrivare och i stilla mak kör rätt över Sandgatan – MOT RÖTT LJUS!!!

Jag sa inget, då heller…

Väl upp mot stationen säger jag att jag kan hoppa vid hållplatsen Willys och får då till svar att:

- Nä, jag kör dig en liten bit till!

Åkej, schysst.

Riktigt schysst blir det sedan när bussen stannar(!) mitt i cirkulationen(!!) för att släppa av mig. Med orden :

- De kan gott vänta…

Släpper så chaffören av mig 200 meter närmare Fbg Jvgstn än vad han egentligen behövde.

En upplevelserik resa må jag säga, men jag cyklar nog hellre.

Lämnar Sahlgrenska med något för liten marginal för att säkert hinna med 16.12-tåget och ett gäng alternativ rasar genom skallen:

Ta det lugnt, ta en sväng i Femman / Nordstan eller försöka stressa till tåget ändå - barnen väntar (Anette är i Sollefteå) och det är ändå skönt att komma hem.

Det blir det sistnämnda och nu börjar jakten på färdalternativ där jag ändå kan hinna med tåget. Buss 755 och 760 går till Mölndal vilket är ett tidsmässigt plus. Tyvärr gick 755 precis när jag fick hållplatsen inom synhåll så det får bli 760, jag lär hinna ändå. Men så tickar minuterna iväg och jag börjar tro att min 760 inte finns, sådant har hänt förut, så jag kastar mig på 16-bussen, en stamlinjebuss som kanske kan ta mig till Gbg C i tid till tåget. När så dörrarna stängts och vi börjat rulla ser jag att 760 kommit in som bussen bakom oss på hållplatsen...

Definitionen på dålig tajming?!

Och mannen som körde min 16-buss var enormt vänlig och visade sin bästa sida genom att vifta fram allt från spår- och barnvagnar till ankor och gamla änkor.

Tur att det går tåg varje halvtimme under myllertid…

Hur lär man barn pengars värde?!?

Noel har för andra eller tredje gången tappat bort sitt Nintendo DS med ett spel i, sammanlagt värde runt 1500:-. Denna gång har vi dock inte hittat det och jag tror att eftersom Noel tappade konsolen någonstans utmed en större gata har någon annan hittat det och tagit med det hem. Är personen ärligt hoppas jag att det dyker upp hos polisen inom snart, annars lär vi knappast se röken av det.

Så till saken. Noel insåg att han tappat bort sitt spel runt 15-tiden i eftermiddags. Förlusten uppdagas dock först ikväll ca: 20:30 då Anette observerar att konsolen inte ligger på laddning som den brukar göra och frågar då Noel var den är. Svaret blir då att den har han tappat… Och detta ungefär som att han hade tappat bort en pinne han tidigare hittat i skogen.

Men för f*n! Hade han direkt när han insåg att den inte låg kvar i fickan sagt detta till de övriga 5 grabbarna han hängde med just då hade alla omedelbart börjat leta, och eftersom det ingår ett par äldre grabbar i detta gäng hade de säkert hittat spelet rätt omgående.

Hade han istället sagt det när han kom hem för att fika hade det ändå bara gått någon timme innan vi hade satt igång att leta och då i dagsljus!

Nu blev det han och jag och varsinn ficklampa vid 20:45… Därefter gick även Anette en senare sväng, men som sagt utan resultat.

Så om någon har hittat (eller hittar för den delen) en röd Nintendo DS med ett Mario Partyspel i i trakterna av Näset, Falkenberg vore jag ytterst tacksam om densamme tog kontakt med mig. Hittelön utlovas!!!

Att ge sig ut på löprunda med flatulens som en spärrballong från andra världskrigets London i kombination med en i övrigt väl lös och ledig mage är en övning i slutmuskelkontroll av närmast Zenbuddhistiska dimensioner.

*puh*

Men vad gör man inte för att kusinen ska få komma ut och röra lite på sig?

Starkt jobbat av honom förresten:

1. Att aldrig komma ihåg att jag hämtar honom 19:00 torsdagar om inte annat är meddelat och
2. Att han ändå bara reser sig upp och säger att “klart vi ska ut och springa!” oavsett om han just klämt en stadig bit fläskfilé eller som idag, ett halvt kilo räkor och ett glas vitt *asg*

Tänkte bara säga det :)

Jag: M.

Amanda: Tycker du att det här vykortet och den här schalen passar ihop?!?

J: Ehvah???

A: Det tycker jag :)

J: Vad bra då *ler*

*hoppsahoppsahoppsa*

ur “En sexårig flickas vardag”

Gillar energin, verkligen *likelikelike*

Rätt skön idé: vi överraskar Oprah! M, vad ska vi göra ? Jag vet, vi fixar ihop 21000 pers som gör en dans tillsammans!!!

TJOHOOO!